förtrogenhet

årets sista dag. ingen ångest, ingen ånger. det känns fint o jag behöver inte tänka på löften o nytt liv o grejor, jag tog tag i det redan i oktober o räknar mitt nyår från då. november var min månad, då gick allt vägen o precis dit jag ville o det kan jag leva på länge, sen att flytet försvann o det gick neråt ett tag kan kvitta. det går uppåt igen o jag kom aldrig så långt ner som innan. faktiskt kan jag inte komma ihåg något speciellt innan oktober, det var bara slentrian o gammal vana. så egentligen är det inte mer än rätt att jag räknar mitt nyår från oktober.

jag har strukturerat om hela mig själv. jag har aldrig varit desperat, jag tar bara för mig. jag tänker inte på konsekvenser i första hand utan gör det som faller på o tar det som det kommer efter det. jag har flyttat upp mig själv i min egen hierarki, jag är o kommer aldrig komma längst upp, där finns mer essentiella själar. men jag får inte längre ont i nacken när jag blickar upp. det är ett stort steg.

elden höll på att falna, men jag blåste liv i den igen. såklart med hjälp, tror inte dom vet hur mycket dom hjälpt mig. jag är inte den som visar vad som egentligen rör sig i mig, jag är inte den som tynger någon med något, jag är inte den som är den. min integritet är starkare än någon kan tro o jag vet att det kan verka svårt att tränga förbi det där skalet, men jag vet att det går. jag vet att det går lättare nu än någonsin för jag har öppnat en springa o en dag är det nästintill vidöppet. jag vet det för jag ger inte upp. jag vill inget hellre än att släppa in.

jag har alltid älskat folk. jag kommer ihåg när jag satt på bussen till o från skolan o skrev ner vad jag trodde folk jag såg tänkte på o vart dom var på väg o vem som väntade. då iakttog jag bara. nu satsar jag mer, jag är inte rädd längre. det har gett mig mycket o ett par nummer till i min telefonbok. det är en av mina mest betydelsefulla insikter, att våga chansa, är det inte redan vunnet så finns det faktiskt inget att förlora. o vinner man så är det värt risken.

jag har på allvar tagit tag i mig själv. jag är på väg att bli samma människa utåt som jag alltid varit innerst inne. visst är det ganska långt kvar, men huvudsaken är att jag är på gång. jag är beredd på hinder, men jag räds dom inte. jag ger allt o kommer aldrig någonsin ge upp. jag vill vara en o samma inför alla o för mig själv, jag vill inte ha fler krig i huvet eller i bröstet. jag vet att jag kommer att lyckas.