julen - då & nu

december då
när jag var liten var december världens längsta månad, varje dag när man öppnat luckan kändes det som en evighet tills det var dags för nästa, då var det en evighet. söndagarna när man tände först ett, sedan två, tre, fyra ljus var utan tvekan veckornas höjdpunkt. julkalendern missades aldrig o julafton kändes så långt borta.

december nu
december svischar förbi, nästan obemärkt. man ser inte längre städernas julbelysning. man märker inte julen i affärerna trots tomtar i fönsterna. o luckorna glöms bort o ljusen tänds aldrig på rätt dag om ens alls. man kommer på sådär i förbifarten att det snart är julafton. o det är inte julafton man längtar till längre, utan ledigheten den medför.

lillejulafton då
om december var lång så var lillejulafton tre gånger värre, minst. man gick fram o tillbaka, längtade, klämde på paket, försökte tänka på något annat för att det kanske gick snabbare då. man försökte förgäves hitta något att göra så dagen kunde gå fortare än fortast så att det äntligen kunde bli aftonen man så länge suktat efter. man lekte med kompisar o det enda man kunde prata om var den kommande dagen o vad man önskat sig o vad man trodde, efter allt klämmande, att man skulle få. på kvällen kunde man inte sova, det var nervöst i magen o man vände o vred på sig o ville bara somna. det gick aldrig o man låg vaken in på småtimmarna. lätt det var en pers.

lillejulafton nu
en dag som alla andra. på sin höjd tänker man igenom om man verkligen köpt presenter till alla. annars är det en dag precis som resten, inget speciellt o ingen längtan, inget nervöst pirr i magen o på kvällen somnar man som en sten o på direkten.

julafton då
vaknade tidigt, kollade i strumpan o slet upp pappret på paketet som låg där. o sen väntan igen. klockan två bar det av hem till mormor o morfar, glögg o fika o såklart kalle anka klockan tre. kalle anka timmen segade sig fram o man satt o vred sig i soffan, för man visste att efteråt var det äntligen dags. klockan blev fyra, alla kusinerna la sig på knä på mormor o morfars köksbänk o blickade ut över gården. vi spanade ett tag o plötsligt såg vi skenet komma runt knuten, tomten! o visst hade vi allihop varit snälla. så fort tomten gått slet vi upp våra klappar, vi hann nog inte riktigt se vad vi fick för vi va redan på nästa. sen väntan igen, kort bilfärd hem till farmor o farfar o där var man tvungen att äta först. varje år blev man lite irriterad på dom vuxna som tog så lång tid på sig, allt vi ville ha var fler presenter, det var ju för fan julafton! efter vad som kändes som ett par år knackade det på dörren, tomten igen! sen samma visa igen, vi slet o glömde bort att titta, men som vi älskade det. på kvällen när man kom hem, slutkörd o nöjd tittade man igenom årets skörd, alltid guld. sen somna man som en sten o nästa dag man vaknade visste man att man hade hur-mycket-som-helst att göra.

julafton nu (idag)
idag ställde jag klockan för att inte försova mig. klockan tolv bjöd mamma på gröt. fortfarande är det klockan två hemma hos mormor o morfar. glögg o kaffe, skitprat. kalle anka i typ fem minuter o sen orkar man inte mer, har ju trots allt sett det cirka 20 gånger. mer prat o ett par skratt. eftersom jag numera har en mindre kusin så klädde en äldre kusin ut sig o tomtade, alla stod i fönstret o spejade o den lilla kusinen längtade. om jag får säga mitt så bjöd mina mostrar på riktigt uselt tomteskådespel o till sist kom min utklädda kusin över torget, ja för nu bor inte mormor o morfar på gården längre utan i lägenhet, inte samma sak. tomten ska komma över gården, inte över torget. det var en parantes. min tomtekusin kommer upp, frågar min lilla kusin om han varit snäll o yadayada, går runt o hälsar på alla. jag kan inte hålla mig, det brister, på något jävla höger har min kusin plockat fram en konstig mörk röst som bryter på tyska. tyska! kan inte låta bli att skratta fram att hon är en jävla hitlertomte! hon skrattar också bakom skägget. alla kusiner (utom den lilla) skrattar så vi nästan ramlar av våra stolar, vi är ju faktiskt mellan 20 o 27 nu, vi kusiner så vi ser det roliga i en tysk tomte. som vanligt måste alla krama tomten vid klapphämtning, jag viskar i tomtens öra o skrattar, tomten blir varm. sen öppnar vi våra paket, varsamt o utan stress. sen åker alla vidare, precis som förr.

farmor o farfar väntar med mat. käkar o förvånas över hur mycket vissa kan trycka i sig. klapputdelning igen o vi öppnar en o en o tittar vad det är vi får. jag o lillebror gnäller lite o säger att vi faktiskt inte vill ha en massa skit bara för att det ska bli fler paket, vi nöjer oss o bryr oss inte om antalet. dom senaste åren har vi börjat köpa varsin femtiokronorspresent som vi byter utan namn, ikväll spelade vi tärning om dom. jag gick in för det mest o tog godiset från min kusin, han fick tillbaka hälften efteråt, men det var ändå jag som vann. jag såg det som krig. sen tävlade jag o lillebror på mitt ds o vi var lika bra o när mamma skulle försöka suckade vi o undrade hur hon o far kunde få så jävla smart avkomma. det knöt sig i magen av skratt. vi, jag o lillebror, nördade vidare o satt med näsan om inte i mitt ds så i våra o varandras telefoner. till sist tog min faster allt ifrån oss så vi kunde dricka kaffe o prata. sen åkte vi hem. nu är det mest skönt att det är över så man kan ägna sig åt att bara vara ledig, det är ju det julen handlar om nuförtiden. att vara ledig.