slutet

jag orkar snart inte längre. tusen samtal per dag, jag vägrar snart svara, jag struntar i det för jag pallar inte. hade du bara velat något vettigt så hade jag kunnat ha överseende, men ditt jävla nonsen o din evinnerliga självömkan flera gånger om dagen är faktiskt mer än vad jag tål. vi kommer inte alltid vara vänner, jag kommer bryta mitt löfte, om inte förr så senare.

i helgen hjälper jag dig att flytta dina grejor, sen städar jag bort dig ur mitt liv, du kommer bara vara en skugga efter det. du ger mig ingenting längre, du bara tar o tar.

innan tänkte jag på att inte verka för glad, inte alltför lättad, men nu gör jag ingenting för att dölja något. jag får inte ens dåligt samvete om jag suckar dig i örat, inte det minsta. och vem är du att planera in dig i mitt liv utan mitt samtycke? jag vill ha friheten att välja när o framförallt om jag vill träffa dig. det finns andra människor jag sätter före numera, andra människor jag hellre ser än dig, o jag sticker inte under stolen. jag vet om att du blir ledsen, men det handlar inte bara om dig längre. o framförallt handlar det aldrig någonsin mer om oss, vi finns inte o kommer aldrig finnas igen. förstå det! tack.

jag är inte så tuff som jag verkar. men i huvet o när jag är själv är jag stentuff.