tisdag 14 november 2006

du & jag

jag vet att du också ser det, jag vet det för alla ser det. till och med jag ser det. skenet i mina ögon, ärligheten i mitt leende. jag vet att du visste att jag var på väg att hitta lyckan, du visste att jag nästan var framme. ändå bromsade du mig idag, varför kan du inte låta mig få leva? varför ska mitt liv gå ut på att främja dig? varför gör du som du gör?

jag levde fortfarande på dagens halvminut, jag log fortfarande. o så kommer du med ett jävla brev o tigger om att bli ihop igen. hade jag överhuvudtaget ens övervägt det vet du lika väl som jag att jag hade sagt det. istället blev det spänt o jag försökte se förbi. du dödade mina ögon där för en stund, jag vet att du också såg det.

du har sagt enda sedan det tog slut att du vill att jag ska bli lycklig. jag tvivlar på det, det enda du gör är att söka bekräftelse. o du får den o jag vet att du tar åt dig. jagvetjagvetjagvet. jag är trött på att behöva upprepa o trösta om samma saker hela tiden.

jag förstår att det gör ont i dig, jag förstår att du mår skit. men jag gör allt. jag lovade att vi skulle vara vänner, du lovade också. men jag vet ärligt talat inte längre, jag vet inte om jag orkar när du drar ner mig hela tiden. jag säger exakt det du vill höra, jag ler mot dig precis när jag ska. hittills har jag gjort det från hjärtat, för dig. men idag kände jag hur det börjar bli en vana.

det finns så mycket du inte vet, saker jag har undanhållit för att inte döda dig helt. det har jag gjort för dig, för att det ska bli lättare för dig. jag ser hur ont det gör nu o jag vill bara ditt eget bästa. men det är inte så lätt när det känns som om allt hela tiden hänger på mig. jag vet att det är mitt fel, men jag var tvungen att göra det för mig. det håller inte i längden att låtsas.

du frågade om du inte fanns i mig längre. nej, inte på det sättet, inte längre o inte på ett par månader tillbaks. du måste acceptera att jag gått vidare o du måste ta tag i dig själv o sluta förlita dig på mig. du måste resa dig, stå på egna ben. jag lovar att stötta dig, men du måste ta steget själv, försöka. gör du inte det kommer du tappa mig, för fast jag gör allt för att du ska få det bra så är jag ingen übermänniska, jag förmår inte hur länge som helst. du vet vad jag har sagt, så snälla sluta ifrågasätt hela tiden o om o om igen.

jag vill ditt bästa. låt mig få göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar