björnekulla

jag har världens bästa så-länge-jobb. jag gillar att gå till jobbet. inte för att jobbet i sig är särskilt givande o tilltalande, det är människorna jag tycker om. det är dom som gör att jag älskar det. nu, efter drygt tre år känner vi varandra o vi vet precis i vilket ögonblick vi ska titta på varandra o le.

på mitt jobb finns alla sorters människor. den bekväma skiftledaren som aldrig gör något, men som alltid kommer undan. dansken som tror han är roligast i världen eftersom alla skrattar när han säger något, sanningen är att ingen förstår. den ensamma damen som bor med katten o är ihop med han-i-byrålådan, o som behandlar mig som dottern hon aldrig fick. sötaste tanten som ler o fnittrar i smyg. vännen som förstår o bryr sig om. tysken i trucken som vågar vägra utan att riktigt våga.

minst ett par gånger i veckan får jag frågor med den inledande anmärkningen du som vet allt. jag vet inte speciellt mycket, det visar mer hur lite mina arbetskamrater vet. det gör inget att dom inte vet, för jag förstår för jag känner också hur antalet hjärnceller minskar o har man då jobbat där hur länge som helst så är det faktiskt begripligt. o jag gillar faktiskt att vara hon som vet allt, jag känner mig som deras riddare, jag är deras riddare. mi ladies.

det absolut bästa är att jag har träffat tre stjärnor på mitt jobb. personer som jag inte vill leva utan, tre av dom som tindrar starkast på min stjärnhimmel.

aldrig föralltid, men gärna någon gång då o då.