medgivande

ute är det kallt igen. inne, hos mig, skiner solen som aldrig förr o jag njuter av varje sekund. jag gillar, älskar, att göra precis vad jag vill, säga vad jag tycker o träffa människor jag själv väljer att träffa. ingenting är som det var, nu är det som det ska, äntligen får jag leva. äntligen är det jag som styr.

ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag om det va på riktigt, om det va kärlek. jag tror ärligt talat inte det. jag vet att det är orättvist att överhuvudtaget tänka så, men såklart gör jag det o jag är ledsen, men jag kommer inte fram till någon annan slutsats. det fanns egentligen inget annat utom kamratskapen, det va det som höll oss samman. men jag tröttnade, orkade inte leva i slentrian längre, orkade inte va den som alltid tog tag i saker. förlåt, men jag tror aldrig jag hålla-handen-älskade dig, det va nog mer en-klapp-på-axeln-kärlek. det känns olustigt att erkänna, nedrigt att ha hållit dig utanför ljuset, elakt mot mig själv då jag drivit mig själv att leva i/ på en lögn.

jag vet inte om jag grämer mig, ångrar. så långt har jag inte kommit i min rannsakan ännu. men jag är rädd för att jag kommer komma fram till att jag faktiskt kunde ha gjort något bättre, vettigare, haft roligare. man hör ständigt att man inte ska ångra sig, att man lär sig o blir rikare på livet. i helvete heller, vad har jag lärt mig? vad gav du mig egentligen? visst kände jag din kärlek, men den kvävde, tärde o slet sönder mig. i slutet hatade jag den, den va för snäll, för pjoskig, jag stod inte ut med allt jävla daltande.

den där lördagen när jag kom hem o du låg på golvet o jag satte mig ner o sa att jag inte ville längre, den lördagen är en av mina bästa lördagar, den lördagen förändrade jag mitt liv. den lördagen började jag leva, den lördagen bjöd livet upp igen. då visste jag att allt skulle bli som det borde va, då visste jag att det va jag som hade makten över mig o mitt. jag tror till o med jag log när du låg där med ansiktet i mattan, jag log för mig. dig klappade jag på axeln..