kneg

igår va det dags igen. semestern är redan ett minne blott, måndagen bjöd på mjukstart. men igår började det som suger musten ur mig för fjärde sommaren. 1330 kommer jag hem till min vän, vi ler o konstaterar att det inte är mycket att be för. vi traskar iväg till bjk, det är klibbigt varmt o vi vet att det inte kommer bli nådigt. vi kommer fram o när vi går in genom dörren känner vi doften, eller stanken, av ättika. jag tror vi båda ville spy. nu är det dags för gurkor.

o sen satt man där igen o la i gurkskivor, tryckte ner gurkor, sorterade dom. jag blev förvånad över att det inte va värre än vad jag kommer ihåg. visst är det varmt, svettigt till tusen o visst är det rysligt äckligt när armarna blir sådär klibbiga så att man inte vill vidröra någonting. men när jag satt där vid bandet fick någon sorts fin känsla i bröstet, för jag började minnas. jag mindes föregående år då gurkorna faktiskt tog mig med storm. förra året var det gurkorna som fick mig att komma till insikt. det var deras förtjänst att jag insåg att jag inte kunde leva som jag gjorde, att jag var värd mer. det är fina minnen o det bubblar i bröstet mest hela tiden.

på grund av överbefolkning blir dagen inte speciellt jobbigt, förvirrad som få, men med inte alltför mycket arbete. timmarna flyter på o sen är det slut o jag o min vän går hemåt igen, eller vi tränar hem som vi numera säger. vi skrattar o förbannar alla sommarmänniskor, dom borde skjutas alternativt attackeras med tårgas, vi skrattar mer. sen slutar vi skratta för nu är det slut med uppskjutna duschar, vi skojar som vanligt om att sova i svarta sopsäckar för att slippa duscha på kvällen. o fast vi egentligen vill slippa o försöker intala oss att vi inte alls luktar ättiksgurka så vet jag att vi båda känner tröjan som klibbar mot armarna o jag vet att vi båda om vi inte varit mitt uppe i bortförklaringarna nästan skulle kunna döda för en dusch. vi skrattar mer o inser till sist att det vi behöver inte kan kallas dusch, mer sanering.

sen kommer jag hem, duschar o somnar som en sten. för det är fett jobbigt med gurka. o jag kommer ha det fett jobbigt på jobb i minst sex veckor. men jag tror ändå jag har bestämt mig för att gilla det lite, eller i alla fall gilla läget. finns ju som sagt inte mycket att be för. o jag står ju ändå i någon form av tacksamhetsskuld till dom dära gurkorna.

idag lyssnar jag på bowie i köket, bowie i köket är något speciellt. det får mig på andra tankar.

you're my taste, my trip, I'll be your master zip
I'll suck your hair for kicks, you'll make me jump to my feet
so you'll give me your hand, give me your sound
let my sea wash your face, I'm falling, I can't stand
velvet goldmine, you stroke me like the rain
I'll be your king volcano right for you again and again